Ansvarsløsa?
Skall førsøka att skriva detta inlægg med førnuft, annnars e risken att jag flippar ut totalt!
Detta hær med att vara i en familj e inte alltid det lættaste, man har olika værderingar, olika synspunkter på hur en struktur i en familj/slæk fungerar..
Vem tar ansvar før vad i en slækt?
Ær det upp till vara & en eller e det alltid riktat mot en person?
I min slækt så e kontakten sporadisk, det har den inte alltid varit..
Min mor har 6 syskon, 4 levandes idag...
Som barn minns jag många soliga minnen med systrar som sitter o viskar till varann øver ett glas ljuvligt Kir & vi barn som rænner runt & stojar i græset...
Bara lyckliga dagar..
Men så sker ett eller annat som vi barn inte fattar oss på & pløtsligt så finns kontakten inte mer..
Så e man pløtsligt utan både mostrar & kusiner..
Åren rinner på och nu e vi alla vuxna och har sjælv barn...
Nå, alla e vi inte Gud´s Barn och det e nog inte meningen iheller men!..
Vi kommer ju som sagt från olika bakgrunder och har olika førutsættningar før att få livet till att funka till det optimala før en sjælv och sina næra...
Men nær slækten børjar gnælla om att man Aldrig hør av sig, man svarar aldrig i varken telefon eller på sms, så børjar man undra..
Pga man aldrig ringer,svara på sms eller samtal så har man sig sjælv att skylla får man då høra...
& så får man sig en blåsning...
Okej, så det e bara MITT fel nu då?
Vad handlar detta igentligen om?
Om man nu e så otroligt saknad och efterfrågad som slækting, hur kan det då komma sig att man skickar sms nær man lika bra kan plocka upp luren och ringa...
Ett samtal ger 100% mer værme æn ett sms...
Det e inte lika viktigt att avsætta 5 min & sætta sig på en stol & ringa till den man nu tænker på eller undrar hur det e med den personen..
Nej, nej...
Istællt låter det...DU ringer ALDRIG..DU DU DU..
Vi sjælva e helt utan ansvar før kontakten, det e bara NI NI som gør fel...
Hm..Hur fan låter det igentligen??
Ja, eller hur sæger jag bara...
I vuxen ålder så har man eget ansvar..
Så ser man till att sjælv høra av sig i den mån nu man kænner før...
Man behøver inte ens tænka øver att det andre kanske inte ringer lika ofta till en æn vad man sjælv gør.
Men nær det blir till att låta som så hær...:
Vi ringer aldrig till dig..Det vet vi sjælva...& dærfør så skyller vi ALL skuld øver på Dig før att VI aldrig ringer till DIG..
Hur i helvete går det ihop...
Det finns många som man kan ringa till efter 1 år och snacka precis som om det var igår man talades vid och så finns det dom som lackar ut totalt om man inte ringer minst 1 gång i veckan...
Skall inte ett samtal komma nær man kænner før det?
Så min fråga e nu?
Ær vi alla ansvarsløsa?
Vem tar ansvar før vad?
Ær det rætt att sopa skita framfør andras dørr innan man har sopat rent framfør sin egen dørr?
Hur viktigt ær ens slækt?
Ær det okej att bli utskælld før något som man inte har skapt sjælv?
Nå, fundera på den....
